Nu har jag bestämt vad jag ska göra ikväll. Sofia kommer hit och hon ska sova hos mig. Vad göööött!! Nu sitter jag och jobbar lite på svenskan som ska vara klart till nästa vecka. Här kommer den.

 Inte riktigt klar men läs gärna!

Det var en varm sommar dag någon gång i augusti. Det var fets på stranden. Vi hade upp ett bord med all mat man kan tänka sig. Men det var inte det enda som hände. Jag satt på bryggan med min kompis Anna och tittade på båtarna som åkte förbi, Tystnaden bröts av ett skrik från stranden. Ett skott firades av . Man hörde ett plask från stranden och det var någon som hade fallit i vattnet. Man såg en snabb motorbåt åka från bryggen mitt emot där vi satt. Jag och Anna sprang snabbt ner till stranden och fick en chock när vi kom fram. Det var Johanna som låg i vattnet med blod i hela ansiktet. Vi tittade efter båten men den hade åkt med en hast.

-          Ska vi ringa polisen? Viskade Anna tyst.

-          Nej, det är klart att vi inte ska.

-          Vi kommer att få skulden.

-          Vi gömmer henne i skogen? Föreslog Anton.

-          Det är min bästa vän, sa jag med tårar i ögonen.

-          Vi måste, för annars kommer få poliserna på oss och man vet aldrig vad som kommer att hända.

De tog upp henne ur vattnet och bar in henne i skogen. Hon var tung av allt vatten som hennes fina blommiga klänning hade sugit åt sig. Anton tog en spade som stod mot ett träd och grävde ner henne bredvid en stor ek. Det var det sista vi såg av Johanna.  Innan Anton tog den fuktiga jorden och begravde henne så såg jag på henne med sorgsna ögon. Jag började att gråta och Anna kom och trösta mig. Jag sa till Anna:

-          Jag kommer att må jätte dåligt av det här.

-          Det kommer att gå bra. Sa Anna med en darrande ton och gav mig en kram.

-          Kommer du ihåg hur båten såg ut? Hörde jag Anton säga utgående från skogen med en ledsen röst.

-          Det var en vit båt med svarta kanter och ett namn som jag aldrig hade sätt förut. Jag tror att det började på A.

-          Okej, jag hoppas att vi aldrig kommer att se den igen.

Ett år har gått sen Johanna blev skjuten på stranden.  Anton, Jag och Anna hade träffats för en grill kväll på stranden där Johanna blev skjuten. Men vi var inte ensamma. Vi satt på en rutig filt vid strand kanten och Anton skulle ta och tända grillen. Han la på köttet och grillade det och medans det så hade jag tagit med mig en champagne och tre stycken glas. Jag hällde upp champagne till Anna, Anton och till mig. Vi drack och hade det så trevligt.

Anton gick in i skogen för att hämta något trä slag att elda med. Han gick längre och längre in. Sen efter kanske tio minuter så hör Anna att Anton ropar på hjälp. Jag och Anna reste oss från den randiga filten med en hast och tittade vad som föregick i skogen. Vi irrade runt i skogen för att hitta Anton. Tillslut så hittade vi honom bredvid ett stort träd. Han stod bara och stirrade på marken. Jag och Anna gick långsamt till platsen där Anton stod och stirrade.  Jag tittade ner på marken och där låg det en man och en kvinna, dumpade mitt i skogen. Runt liken låg det massa kläd trasor i röd färg.

-          Jag tror att det är blod, mumlade Anton för sig själv.

-          Vilka kan liken vara? Sa Anna till mig med en skarp men rädd ton.

-          Jag känner igen kvinnan, men inte mannen.

-          Är det inte Camilla som bodde bredvid dig när du var liten?

-          Jo, det är det ju!

-          Vem skulle kunna döda Camilla och sen dumpa henne i skogen utan att blivit sedd av någon?

-          Det är ju helt osannolikt.

Men sen så ville Jag inte se Camilla mer så jag gick ensam t ner till stranden med gråten i halsen. Jag var så ledsen över Camillas död så jag orkade knappt titta så jag gick och satt mig på bryggan intill stranden. Jag tittade över det spegel blanka vattnet och över till den andra bryggan och såg något bekant. Det var något som jag kände igen som jag hade sätt förut. Men då så ropade Anna från stranden och jag ropade tillbaka:

-          Vad är det?

-          Kom, hjälp,