Mördare med mustasch!

Det var en varm sommar dag någon gång i augusti. Det var fest på stranden. Vi hade upp ett bord med all mat man kan tänka sig. Det var Antons granne som hade fixat all mat till oss. Han äger en mataffär inne i stan. Men det var inte det enda som hände. Jag satt på bryggan med min kompis Anna och tittade på båtarna som åkte förbi, Tystnaden bröts av ett skrik från stranden. Ett skott firades av . Man hörde ett plask från stranden och det var någon som hade fallit i vattnet. Man såg en snabb motorbåt åka från bryggen mitt emot där vi satt. Jag och Anna sprang snabbt ner till stranden och fick en chock när vi kom fram. Det var Johanna som låg i vattnet med blod i hela ansiktet. Vi tittade efter båten men den hade åkt med en hast.

-          Ska vi ringa polisen? Viskade Anna tyst.

-          Nej, det är klart att vi inte ska.

-          Vi kommer att få skulden.

-          Vi gömmer henne i skogen? Föreslog Anton.

-          Det är min bästa vän, sa jag med tårar i ögonen.

-          Vi måste, för annars kommer få poliserna på oss och man vet aldrig vad som kommer att hända.

De tog upp henne ur vattnet och bar in henne i skogen. Hon var tung av allt vatten som hennes fina blommiga klänning hade sugit åt sig. Anton tog en spade som stod mot ett träd och grävde ner henne bredvid en stor ek. Det var det sista vi såg av Johanna.  Innan Anton tog den fuktiga jorden och begravde henne så såg jag på henne med sorgsna ögon. Jag började gråta och Anna kom och trösta mig. Jag sa till Anna:

-          Jag kommer att må jätte dåligt av det här.

-          Det kommer att gå bra. Sa Anna med en darrande ton och gav mig en kram.

-          Kommer du ihåg hur båten såg ut? Hörde jag Anton säga utgående från skogen med en ledsen röst.

-          Det var en vit båt med svarta kanter och ett namn som jag aldrig hade sätt förut. Jag tror att det började på A.

-          Okej, jag hoppas att vi aldrig kommer att se den igen.

Ett år har gått sen Johanna blev skjuten på stranden.  Anton, Jag och Anna hade träffats för en grill kväll på stranden där Johanna blev skjuten. Men vi var inte ensamma. Vi satt på en rutig filt vid strand kanten och Anton skulle ta och tända grillen. Han la på köttet och grillade det och medans det så hade jag tagit med mig en champagne och tre stycken glas. Jag hällde upp champagne till Anna, Anton och till mig. Vi drack och hade det så trevligt.

Anton gick in i skogen för att hämta något trä slag att elda med. Han gick längre och längre in. Sen efter kanske tio minuter så hör Anna att Anton ropar på hjälp. Jag och Anna reste oss från den randiga filten med en hast och tittade vad som föregick i skogen. Vi irrade runt i skogen för att hitta Anton. Tillslut så hittade vi honom bredvid ett stort träd. Han stod bara och stirrade på marken. Jag och Anna gick långsamt till platsen där Anton stod och stirrade.  Jag tittade ner på marken och där låg det en man och en kvinna, dumpade mitt i skogen. Runt liken låg det massa kläd trasor i röd färg.

-          Jag tror att det är blod, mumlade Anton för sig själv.

-          Vilka kan liken vara? Sa Anna till mig med en skarp men rädd ton.

-          Jag känner igen kvinnan, men inte mannen.

-          Är det inte Camilla som bodde bredvid dig när du var liten?

-          Jo, det är det ju!

-          Vem skulle kunna döda Camilla och sen dumpa henne i skogen utan att blivit sedd av någon?

-          Det är ju helt osannolikt, sa Anton med en darr på rösten.

Men sen så ville Jag inte se Camilla mer så jag gick ensa, t ner till stranden med gråten i halsen. Jag var så ledsen över Camillas död så jag orkade knappt titta så jag gick och satt mig på bryggan intill stranden. Jag tittade över det spegel blanka vattnet och över till den andra bryggan och såg något bekant. Det var något som jag kände igen som jag hade sätt förut. Men då så ropade Anna förskräckt från stranden.

-          Vad är det?

-          Kom fort!

Jag reste mig från bryggan och sprang med en ganska snabb fart och sprang fram till Anna och Anton som stod vid filten med ett rött papper i handen och där stod det

Det är bara inte era anhöriga som kommer att dö utan ni också.

-          Vem skriver sona lappar?

-          Jag har ingen aning, sa Anton.

-          Okej, det här börjat bli läskigt, sa Anna

-          Kom så tar vi båten hem.

-          Okej jag ska bara packa ihop grejerna så drar vi så fort som möjligt.

Anton tog filten och bad mig att vika ihop den så att allt skulle gå fortare. Anna tog glasen och doppade dom i vattnet. När hon tittade ner i det spegel blanka vattnet så blev hon helt förstenad. Hon var helt smutsig i hela ansiktet. Det rann blod från hennes mun men plötsligt så hörde hon att det knäcktes en gren i skogen. Hon titta bakåt och det var ingen där. Hon ropade efter mig och Anton men inga svar. Hon kände hur rädslan började långsamt krypa in i kroppen på henne. Hon gick ner till vattnet igen för att hämta glassen. Men andra gången hon skulle vända på sig så stod det en lång man med is blå ögon, svart hår och en brun kostym.

-          Vad gör du här?

-          Vem är du? Svarar Anna med rädslan ända upp i halsen.

-          Du känner mig inte…

Anna såg att han hade handen innanför bröst fickan på kostymen . Han tog fram handen och i handen var det en pistol. Hon hörde att skottet firades av och så kände hon blodet rinna ner från tiningen. Hon föll livlöst ner till marken med en duns.

När jag och Anton kom tillbacka så skrek jag förskräck till.

-          Titta Anton!

-          Vart då?

-          Nere vid stranden.

-          Det är Anna som ligger där.

Anton sprang ner till vattnet och tog upp Anna. Hon var alldeles kall. Han kände hur tårarna rinna ner för kinden och ner på Annas. Han såg bakom sig att jag kom bakom honom. Jag såg på Anna med hjälplösa ögon.

-          Vi skulle aldrig ha lämnat henne ensam.

-          Du kunde säker inte ha gjort något med henne. Det är inte ditt fel, sa jag till Anton och gav han en stor kram.

-          Vi måste ringa polisen.

-          Här har du min mobil.

 

-          112, Hej det är Anton Stensson och jag ringer för ett mord på Anna Ytter, Sa Anton med gråten i halsen.

-          Okej, vart befinner du dig någon stans?

-          På stora ön utan för Uppsala.

-          Okej vi skickar över en patrull snarast.

-          *Klick*

Jag och Anton väntade på Polisen i 1 timme sen såg vi en blå båt komma med en snabb hastighet. Vi gick upp på bryggan och tog emot båten.

-          Hej, Polis man Henrik. Vart ligger hon?

-          Hon ligger där inne vid strand kanten.

-          Okej, gå in i båten där de finns filtar att värma er med.

-          Tack

Två dagar sen ringer Henrik upp Anton via telefon och vill prata om Anna.

-          Hej, Anton.

-          Hej, Polisman Henrik.

-          Vad gäller saken?

-          Det gäller modet på Anna Ytter, Vi skulle gärna vilja att du kom till stationen snarast. Det är väldigt viktigt.

-          Okej, jag kommer, sa Anton med en rädd röst.

Anton tog bussen till stationen och gick av vid polis huset som ligger mitt i staden. Han kände en rädsla krypa inom honom. Han tog hissen som gick till polisman Henriks rum.  Han gick fram till dörren och öppnande den.  Där inne såg han Henrik sitter vid sitt skrivbord. Och han bad Anton att sitta ner.

-          Vad gör jag här? Sa Anton.

-          Vet du vem det här är, och Henrik visade upp ett foto av en man, med kort hår kostym och en mustasch.

-          Ja. Det är min granne, Paul Mirakel.

-          Han var i det området när Anna blev mördad.

-          Ja. Det vet jag för att han fixade mat till oss. För att han var skyldig mig en tjänst för att jag vaktade hans katt i typ en månad.

-          Okej, men såg ni han mer under kvällen än mer än att han fixade mat till er?

-          Nej, han gick in i skogen och sa att han skulle gräva mask för att han skulle ut och fiska.

-          Och vad hände mer? Fråga Henrik frågvist.

-          Sen efter ungefär en timme kom han tillbacka och var helt svettig på hela kroppen, och han sa att han hade gräfta gansak djup sen inte hittat någon mask.

-          Vad var klockan då?

-          Den var runt kanske 11.

-          Okej men vad hände sen?

-          Jo och sen sa han att han hade brottom tillbaka. Men han sa inte vad han skulle göra. Så han tog sin vita båt med svarta kanter tror jag att det var, och åkte iväg.

-          Tack, Anton för att du kom.

Kanske en månad senare så kommer Paul tillbaka från Turkiet och grips på Arlanda för mordet på Anna Ytter och Johanna Mark. Han erkände mordet på Anna och mannen och kvinnan i skogen och fick 10 års fängelse med stadstjänst i 2 månader. Sen dess har inte Anton sätt Paul och det här hände för ungefär 5år sen.